Tänkte skriva några rader om hur älskad och saknad du är.

Idag var det din begravning William, jag kan ju inget annat än att säga att den var så sjukt fin, jag hoppas verkligen att du såg hur fint du fick det. All den kärlek jag kände i den där lilla staden när jag kom dit imorse var helt galet. 

Herregud vart ska jag börja, för två år sedan så skrev du till mig första gången. Vi hade konversationer ända långt in på natten, vi kunde prata om allt. Efter allt pratande så frågade du en sak som jag aldrig kommer kunna glömma bort. Vi hade aldrig träffats, bara pratat i telefon och smsat. Men då helt plötsligt frågade du mig om jag velade bli tillsammans med dig haha jag kommer ihåg att jag satt på bild lektionen den dagen. Jag blev ungefär typ överlycklig. Nu börjar jag tänka på hur många gånger vi gjorde slut och blev tillsammans igen. Houff.

Jag har nog aldrig berättat det för dig men jag har varit så sjukligt kär i dig, du fick mig faktiskt att bli kär när jag inte trodde att det var möjligt. När vi hade gjort slut för gott så blev jag ändå så jävla avundsjuk när du pratade om alla dina tjejer du hade haft och skulle ha. Nu när jag blickar tillbaka så har jag nog aldrig heller bråkat så mycket med någon som jag gjorde med dig, om löjliga småsaker. Men det löste alltid sig, vi skrek lite på varandra men det slutade alltid med att du sa "jag älskar dig, älskar du mig?" och varje gång jag svarade ja så sa du "vad bra" men det var inte bara jag älskar dig du sa utan även jag saknar dig, något jag gör nu med hela mitt hjärta.

Det svider och det värker, det känns som ett svart hål har byggts i mitten av hjärtat. Det vet jag att många fler också tycker, att du är borta är något som är helt overkligt, jag kan fortfarande inte fatta det. Jag har så många frågor som jag aldrig kommer få svar på. Varför blev det såhär? Jag velade ju följa med, varför tog du inte med mig? Jag blir så arg på mig själv för att jag inte var bättre på att höra va mig den sista tiden.

Du är den finaste, snällaste, underbaraste pojken jag mött, jag hoppas verkligen att jag får träffa dig igen.

Du kommer förevigt vara min lillebror och min kära vän. Vad hände med att det var du o jag föralltid, vi två mot världen i alla svårigheter? Fyfan vad jag saknar och älskar dig Willebror, det gör vi alla här nere på denna ruttna jord. Jag fäller några tårar när jag tänker på alla minnen vi haft, både bra och dåliga. Jag har tre minnen på hjärnan som jag vägrar att släppa taget om, någonsin! 

Det första är när jag och monni for till jokkmokk för att du velade det, men vi var inte sams då. Jag ljög för min mamma (förlåt mamsen) att jag skulle sova hos monni när vi egentligen var ute och snurrade hela natten. Vi var inte osams speciellt länge, du sa att du faktiskt var glad att jag var där.

Det andra minnet är när du var här och jag och hanna mötte dig och fredrik på kyrkparkeringen. Hojj vad arg du blev på mig efter ett tag, jag velade ju inte att du skulle fara din väg. Jag undrar om det var den gången då jag fick skjuts av er hem, men det slutade att vi hamnade på malmsta. Men när jag klev av utanför mitt hem första gången så velade du ha en puss, vilket du fick också. Den känslan jag fick då gjorde så att jag hamnade i chock.

Det tredje är också när du var här, fast det var då du hade kommit hem från Thailand. Vi hade redan planerat hur vi skulle göra upp när vi träffades. Jag hoppade upp i din famn sådär romantiskt som du velade att jag skulle göra. Kramade om dig så sjukt hårt och jag velade verkligen inte släppa taget.

 

Jag är evigt tacksam för att jag fick ha dig i mitt liv, du betyder så enormt mycket för mig.

 

Sov i ro nu Willebror, så ses vi när tiden är rätt.